Sida 225

skuttade vägen framåt i rätt riktning. Ändock en
liten god gärning att fröjda en olycklig själ, tänkte
herr Olof. Och icke mindre god därför att den
träffar just henne, mor i Nor. Till på köpet
kommer jag fram i rättan tid.

Men kommen strax söder om Nor måste han
åter stanna, dock endast för ett par minuter. Han
hade upptäckt bonden, som strävade fram över
fälten i riktning mot sjön och skogen. Troligen
var han ute och letade efter den sjuka, fruktade
kanske att hon gått ned sig i sjön eller störtat i
stora grusgropen. Herr Olof hojtade och när
bonden stannat och vänt sig om, satte han händerna
i tratt för munnen och ropade: Hon har gått till
Stora Vi. Han upprepade satsen några gånger
och pekade, varpå bonden tecknade att han
förstått och ändrade kosa.

Herr Olof fortsatte i skritt. Det föreföll honom