Sida 232

vägen låg en kullstjälpt korg som i den mörka
mossan tömt sitt innehåll av röda hallon. Att
Lotten icke tagit någon allvarligare skada i fallet
bevisades av det faktum, att hon efteråt kunnat
klättra ned i gropen för att binda grållen.
Antagligen hade hon sprungit skogsvägen hem för att
skaffa hjälp.

Herr Olof ropade gång på gång hennes namn,
men skogens mjuka tystnad hade icke ens ett eko
till svar. Den plötsliga dödande skräcken, som så
hastigt upplösts, lämnade efter sig ett kväljande
missmod. Omedvetet sökte han nya anledningar
till oro. Han föreställde sig Lotten på hemvägen
förföljd av den sinnessjuka kvinnan, snubblande

över tuvor och rötter, kullslagen, misshandlad,
strypt. Han sporrade hästen. Och vems var
skulden? Var det icke hans lättja eller iver eller
tanklöshet eller fördömda sentimentalitet som lämnat