Sida 233

den sinnessjuka i frihet? Hans fel, alltså, hans
skuld. Och i dubbel måtto. Ridspöt svepte genom
luften, det grova gruset knastrade, gnisslade,
kastades i smattrande svärmar av hästhovarna. Ja, i
dubbel måtto. Kanske -

Det svaga, vaga skuldmedvetande, som under
långa lyckliga, ljusa år förbleknat till någonting
nästan glömt, nästan overkligt, tätnade nu,
mörknade och växte till ett allt överskuggande moln.
Och han red, han red, han red. Han red icke
genom skogen, han red genom åren och så
hisnande snabbt att orsak och verkan, brott och
straff tycktes ligga sida vid sida. Ännu kände
han den på bar gärning ertappade ynglingens
skam, självförakt, ånger, ångest och i samma nu
såg han en grotesk och grym syn, som tycktes
bekräfta hans dom.

Han hade redan svängt in i Ulleryds björkallé,