Sida 235

hon på samma sätt alltunder det att hon brottades
med hästhuvudet.

Vi måste tänka på mamma. Hon får ingenting
veta, förrän vi fått visshet. Jag går upp och
telefonerar.

Och till en början med långsamma, makliga steg,
så hastigare, så halvspringande, så storspringande
avlägsnade hon sig. Med hatten i hand steg herr
Olof fram till överstinnan.

Nå? sade hon och log. Var har du Lotten?

Hos faster, svarade han, och fortsatte för att
hindra alla frågor:

Jag kommer ensam för att vi skulle få talas vid.
Tant förstår kanske om vad? Vi ha talat om den
saken en gång förr, och jag måste naturligtvis böja