Sida 236

mig för tants vilja. Sen dess ha vi ju mötts några
gånger, Lotten och jag. Vi ha hållit fast vid
varandra. Nu tycker vi att tiden - att tiden -

Han tystnade, stirrade tomt över hennes huvud

upp mot skogsbrynet. Samma väg, på vilken han
nyss kommit, samma skog som han nyss lämnat.

- att tiden är mogen, ifyllde överstinnan. Ja
visst. Alldeles som hallonen. Smaka! De äro
gudomliga i år. Ja, ja, kära Olof, allting mognar
här i världen, om det bara får tid på sig. Och nu
tycker du alltså att tiden kan vara mogen och att
den där tråkiga historien med flickan i Nor kan
vara glömd?

Han svarade icke. Han tänkte: Jag får
ingenting säga och vad skall jag göra? Nu komma de
med henne. Och hon är död.