Sida 237

Överstinnan höjde sig på tåspetsarna, hon lade
sina smala magra, lätt gulnade händer på hans
skuldror; hon snörpte lite försmädligt med
munnen: ögonen plirade.

Ja, vet du min gosse, det tycker jag med! Man
ska inte ta saker och ting för tungt här i världen.
Till slut är det lappri alltsammans. Hade jag inte
haft så roligt åt alla era finurliga konster, så
hade du nog fått din Lotten för länge sedan. Så
var det med den saken. Kyss mig nu, din slarver!

Men han gjorde sig varligt lös och sprang upp
på vägen. Han gick, varken långsamt eller fort, i
en avmätt stadig takt; han gick samma väg, på
vilken han nyss kommit, mot samma skog, som
han nyss lämnat. Blicken höll han oavvänt fästad
vid den mörka fläck, som allt tydligare stigit fram
ur skogsbrynets dunkla ram, förstorats och