Sida 242

Faster Schager vankade oroligt av och an, ut
och in, flyttade stolar, jämkade dukar, ristade
kuddar, bläddrade i noterna, dammade i pianot. De
båda ungas orörlighet och tystnad plågade henne.
Tålamodet brast; hon slog ihop sina händer och
ropade:

Nå men så ni bär er åt! Nå men så ni sitter!
Nå men varför säger ni ingenting!

Och hon stegade morskt och manhaftigt fram till
brorsonen, drog honom i luggen på gammalt,
välkänt maner.

Nå, du Olof! Har du blivit stum? Eller vill du
inte säga någonting?

Tankspridd smekte han handen, som han höll i
sin, den lilla, skälvande handen. Svarade lågmält: