Sida 287

Tom och tyst låg gatan, ingen klocka ringde.
Timmarna gingo, ingen klocka ringde.

Plötsligt skrek hon till - hade sett något genom
fönstret - störtade åter snubblande nedför
trapporna. Vad hade hon sett? Ett stadsbud. I ena
handen höll han ett stort, stort paket, i den andra
en liten, liten pojke. Pojken var hennes och paketet
var pojkens. Stadsbudet åter hade tagits på gatan
av en herre. Vad hade han sagt? - Bara adressen.
- Hur såg han ut? - Å, kära frun - inte minns
man det se noga - på själva julafton. Sade och
gick. Alltså fick pysen berätta. Om han berättade?
Mamma fick veta allt. Hon fick veta att det finns
bakelser stora som bord och hästar som nicka och
vifta på svansen och stora speldosor som spela
själva och - men herrn! - Herrn! - Jaså, farbror.
Jo, han var så väldigt snäll så. Och hälsade
till mamma.