Sida 428

tältöppningen och seende en man i sakta mak vandra
över heden, ropade han honom till sig. Det var
halvskumt och först då mannen vänt sig om och
närmade sig, kände löjtnanten igen sergeant Alruth.
Ett ögonblick tvekade han; det hade i tjänsten
förefallit saker, som gjort förhållandet dem emellan
något spänt. Men nöden har ingen lag; spelet
gick sin gilla och hastiga gång där inne i tältet,
han hade ingen tid att förlora. I hövlig, nästan
urskuldande ton bad han sergeanten om en tjänst.
Han skulle gå till löjtnantens tält och ur den och
den kofferten på det och det stället hämta honom
en sedelbunt, omknuten med ett blått band.

Sergeanten förstår, tillade han och log en smula
tvunget. Törs inte lämna min post. Drabbningen
pågår. Men ammunition fattas.

Alruth besvarade icke hans leende. Uppdraget
var honom obehagligt, och han skulle säkerligen