Sida 433

Nu var sergeanten en tre alnars karl och mer:
hans nävar voro släggor. Löjtnanten tumlade runt
ett par varv i dammet, men kom genast på fötter
igen. Han slog av dammet med flathänderna och
mumlade: Det är nästan väl starkt, det är för
mycket! Därpå såg han sig om åt alla sidor och
även sergeanten spejade i skymningen för att se
om någon bevittnat uppträdet. Undvikande
varandras blickar, skildes de åt.

Alruth gick raka vägen till regementschefens
tält och begärde ett enskilt samtal. Översten steg
upp från sin fällstol, trädde före in i tältet,
stoppade i sakta mak sin pipa, tecknade åt sergeanten
att slå eld och lät slutligen med en grymtning
förstå, att han var redo. Alruth rapporterade kort
och gott, att han slagit underlöjtnant
Berg-Weeden-heim en örfil. Överstens lugn rubbades icke för
ett ögonblick. Han sade endast:
Jaså, sergeanten har gjort det. Vad var