Sida 442

befann sig hos sin förman, bar han sin lycka med
tämlig värdighet. Men utkommen på gatan
började det rycka i hans ben på ett alldeles
oemotståndligt sätt. Och innan han visste ordet av,
storsprang han mellan raderna av små hus och
trädgårdstäppor, bitvis förföljd av ilsket
hundgläfs och uppsnappande i farten blixtsnabba
skymtar av löjliga anleten med runda, uppspärrade
ögon och gapande munnar.

När hans hustru hörde trätrappan braka under
en så vådlig framfart, vände hon sig andlös och
blek mot dörren och som hon fick se hans
upphetsade ansikte och glänsande ögon, tryckte hon
händerna mot bröstet och skrek till. Och utan
att egentligen veta, vad hon väntade eller vad
hon menade med sina ord, sade hon: Nu är det
slut med oss. Han tog henne i famn, ryckte sedan
till sig pysen och vandrande av och an med
jättelånga steg berättade han alltsammans från början