Sida 450

Kvällarna tillsammans med Marie och pysen voro alla
bekymmer till trots ogrumlat lyckliga. Hatet där
ute hägnade hemmet, alldeles som en vinterkvälls
mörka kyla tyckes slå vakt kring den ljusa
värmen inomhus. En afton i oktober, då han
tämligen sent lämnade gårdskontoret, träffades han
i nacken strax bakom högra örat av en sten,
slungad från något bakhåll. Han svor till, vände
och rusade några steg blint framåt men
besinnade sig. Bah, tänkte han, får jag fatt på
lymmeln, slår jag kanske ihjäl honom. Bäst att låta
bli. När Marie fick se den nedblodade
skjortkragen blev hon utom sig, och han måste slutligen
tillstå, vad som hänt. Hon förbjöd honom att
gå ut, sedan det blivit mörkt. Då brast han i
skratt. Jo, hon ville just göra honom till en snygg
förvaltare. Och gnuggande sina händer, sade han
med en blick på dörrens massiva gamla lås och
de slutna stängda fönsterluckorna: