Sida 454

Det är ni! Det är ni nu igen, fördömda lymmel!
Det är ni! Mitt hem! Allt! Det är ni!

Den enes vrede utlöste ögonblickligen den
andres. De skreko båda utan att lyssna till
varandra. Den gamla historien från heden sprang
upp som gubben ur trollasken. Fjädern hade hela
tiden varit spänd, behövdes blott att haken drogs
från locket. Beskyllningarna haglade. Alruth skrek:
Ni har sagt, att jag stulit! Den andre svarade:
Aldrig! Men en sedel fattades i alla fall!

Inför förnyandet av den gamla beskyllningen
tystnade Alruth, andlös. I samma ögonblick hörde
han en bubblande, babblande, kvittrande stämma
bakom sig, vände sig om och såg hustrun stå i
sängkammardörren med pysen på armen. Utan att
yttra ett ord vidare gick han in till henne, slog
dörren i lås. Han tog barnet och tryckte dess
mjuka lilla kropp mot sitt upphettade ansikte.