Sida 458

grubblade över, hur han bäst borde bära sig åt
för att obemärkt komma gärningsmännen in på
livet. Först då han hunnit ett stycke uppför backen,
rann Maries sista ord för honom och han
tvärstannade. Tanken att hustrun stod i dörren och
lyssnade, att hon kanske skulle låta locka sig ut
i mörkret, drog honom nästan som ett förnimbart
rep kring strupen. Han höll på att vända om.
Men besinnande att ett icke alltför bullersamt
handgemäng på gårdsplanen eller däromkring
näppeligen kunde höras från förvaltarboningen,
fortsatte han sin väg, då och då låtande blindlyktans
sken spela in mellan buskarna och träden. Och
småleende mumlade han för sig själv:

Så pass självbehärskning tör jag väl ha, att
jag inte ropar.

Strax därpå träffades han av ett hårt slag i
bakhuvudet. Han tumlade några steg framåt, sjönk på