Sida 460

blev han mycket trött och fick lust att vila sitt
huvud mot någonting mjukt. Han fantiserade om
pysen, tyckte att han höll honom mellan sina
händer. Och han böjde huvudet. Äntligen föll han.
Tänderna voro hårt sammanbitna. Det
berättades länge på Kåseholm och berättas kanske ännu,
att icke ens mördarna, som flämtande hukade sig
ned över den i dödsryckningar vältrande kroppen,
förnummo ett ljud från dess läppar.