Sida 238

badianer, förstår sig. Trugade till fester
och nöjen bli vi inte.

Hon gjorde sin sak grundligt. Stödd på
pojkens arm vankade hon kors och tvärs
över stranden. Nu bär det i väg. Tack
för mig! Hon blev trött och tung.
Spänstigheten var borta, ferierna slut.
Blinkmåns, ringen, skulle återgå till rätter
ägare, den magiska ringen, den
flärdfulla festens tecken. Vad blev det kvar
av det hela? Just ingenting. Långods
alltsammans. Några minnen - lite plask
i vattnet, lite stoj med barnen. Dansande
svarting, lunkande Luns, blinkande
Blinkmåns. Just ingenting att minnas.
Möjligen Sälklippan - ett beskt minne. Var
en sin arvelott!

Frampå eftermiddagen fortsatte hon