Sida 252

vet inte, att det var en idyll. Där satt de
- jag såg dem många gånger - på
var sin sida om strandborgen. Orörliga
som beläten. Sa aldrig ett ord till
varann. Det såg inte ut som någon idyll.
Senast i går såg jag dem. Orörliga och
tysta. Inne i borgen satt ni och
sladdrade. Jag kan inte se att det blev mera
idylliskt för det. För resten, jag har inte
stört någon människa.

Hon trutade med munnen och stirrade
dumt på hans fötter som ryckigt
trummade mot mattan. Han betraktade också
fötterna, sa:

Tja? I varje fall har ni sannolikt gett
dem anledning att tala ut med varandra.
Naturligtvis har ni haft någon förnuftig
mening med det. En person som ni