Sida 56

än att hennes förstånd virrats, ehuruväl
hon bar just de stenar, som bevara
förståndet. Till sist beslöt hon dock att
skilja sig från ringen. Hon suckade, hon
drog, hon drog, hon suckade. Plötsligt
brast hon i skratt. Ringen lät sig inte
avlägsnas. Hon betraktade den ömt och
sa: Har du fäst dig vid mig, blinkmåns?
Är det kärlek för hela livet? Åter blev
hon allvarlig och sa till ringen: Sker det
inte godvilligt så går jag till gullsmen
och låter behandla dig efter noter, har
du förstått? Men i dag får du stanna
eftersom du blinkar så vackert, din
kanalje!

Ringen blinkade och stannade den
dagen och nästa och nästa. Hon sa till sig
själv: Min belägenhet är fasansfull; det
är inte jag, som har blinkmåns - det är