Sida 60

förmögenhet. I varje fall var den hennes
förmögenhet. Hon fasthöll dess flikar
över barmen och trädde inför sin spegel.
Hennes figur var satt och lågväxt men
schalen föll i behagfullt vajande veck så
snart hon krängde med axlarna och
svängde med höfterna en smula. Ringen
blinkade åt henne i spegeln och hon
blinkade åt ringen. Hon sa: Husch, inte
illa alls! Vore huvut borta, så såge jag
närapå bra ut! Hon älskade ringen. Hon
tänkte: Blinkmåns är inte en ring, han
är en trollkarl och jag har blivit barn
på nytt! Sirligt struttade hon omkring i
kammaren, neg som en hovdam,
piruetterade som en tådansös, viftade med
solfjädern som en spansk señorita. Hon
trodde, att hon lekte, men den som lekte
var Ödet.