Sida 331

lagom, karl! Ingenting hjälpte. Han drev
henne obarmhärtigt vidare. Han sa: Kyss
gärna portiern men bosätt er inte i hans
loge. Vi ska fara! Äntligen, då
ceremonien på detta föraktliga sätt snurkats
undan, anhöll hon som en sista nåd att
få krama ajjöss Lissilussi. Utan att svara
tog han henne i armen, släpade henne
utför trappan, placerade henne i bilen
bredvid chaufförssätet, stuvade henne i
filten. Hennes avfärd från den
Främmande kusten liknade en flykt.

En enda känd person blev dess åsyna
vittne - Luns von Hancken. Han skred
genom skymningen fram till bilen,
hatten i ena handen, en stor lövkoja i den
andra. Han sa en smula stammande:
Jag tyckte lövkoja kunde vara bra. Rosor
är liksom mer för unga flickor. Hans