Sida 332

välmening var omisskännlig och lika
gedigen som hennes egen. Hon greps av
rörelse, hon slog armen kring hans hals
och gned sin trubbnos mot hans kind.
Hon sa: Luns lille, vad ska det bli av
dig, när Lotten är borta? Vi ha varit
just som ett par syskon. Har vi inte?
Lika drulsiga och trulsiga båda. Det är
möjligt att smekningen och de vänliga
orden bevekte ynglingen. Han smaskade
en kyss på hennes kind. Emellertid
skulle Markurell störa den elegiska
stämningen. Han räckte ynglingen en sedel
och bad honom barskt att röra på benen
och telegrafera en rumbeställning till ett
visst hotell i Hamburg. Hancken rätade
på sig och svarade: Som ers höghet
befaller! Markurell tog plats, gav gas. Det
kraftiga djuret frustade till, brummade
muntert. Ljudet strök plötsligt bort