Sida 106

hennes huvud. Hon glömde all försiktighet,
skrattade och pep. Platt på magen
försökte hon kravla in i grottan. Korgarna
välte, sanden yrde, borgens väggar
rasade. Där satt hon, halvt begraven i
sanden, bredvid henne döko två små
huvuden upp. Hon liknade en jättehöna
med två kycklingar stickande fram ur
de uppburrade fjädrarna. Hä! skrek hon.
Hi! skrek hon. Husch! Jag skulle vilja
ha ett par såna där som de här! Så
tvärtystnade hon, spottade sand, ordnade
nödtorftigt zebran och den röda kjolen.
Kvinnans skönaste prydnad föll i stripor
över ansiktet.

Framför henne stod Rödhättan och
kanaljen.

De begärde varken förklaring eller