Sida 117

kväll och hon skall återbörda dagslånet.
De komma, släpandes och gängligt
slängandes. Alla äro de trötta, alla vilja bli
burna, åtminstone de riktigt små. Hon
måste välja bland de trötta de tröttaste.
Tvillingarna äro alltid tröttast, vilket
förklaras därav att de rasa mest. Alltså
hyvar hon upp dem på de kraftiga,
kullriga skuldrorna, stöter staven kraftigt i
jorden och vandrar kringkretsad av
horden. Snart kvickna tvillingarna till och
begynna sitt kiv och klös än bak hennes
nacke är framför den trubbiga näsan.
Det bekymrar henne föga, hon stegar
ned mot stranden, hon går från
strandborg till strandborg, hon skiljer ut ur
hjorden: Här har ni era - här har ni
era. Mammornas fjäsk går henne förbi
och kavaljerernas diskreta grin. Hon
stegar tryggt vidare, hjorden tunnas ut,