Sida 118

hjorden försvinner, alltjämt grensla
tvillingarna hennes skuldror, gnabbas och
och käbbla. Hon stannar ett stycke från
hotell Atlantic.

Framför stora borgens åter resta
murar sitta Rödhättan och kanaljen på
var sin sida om ingången, benen
uppdragna, händerna knäppta kring knäna.
Stumma, orörliga, sagolikt vilande som
ett par solbrända pingviner, oberörda
av allt, oberörda även av varandra.
Tvillingarna glida ned för att springa mot
borgen. Hon griper dem plötsligt i
läderskärpen, och bär dem som två paket upp
mot Atlantic. Stucken ned i sanden står
staven ensam och kal som ett förvissnat
träd.

Det lider mot kvällsvard och säng.