Sida 122

Rödhättan reser sig långsamt; den
smäckra kroppen tycks ha stelnat eller
stelnar just nu. Blodet åter får livligare
puls och ansiktet färg. Brenners ord
kan tydas på flera sätt, hennes ton blott
på ett. Den är mättad av en förtäckt
men tydligt förtäckt anklagelse.
Kanaljen, ditintills orörlig, som vanligt utan
att hälsa, ser en sekund upp på
fridstörerskan, vänder så åter blicken mot
havet.

Plötsligt förstår Brenner, vad det är
hon vill. Det är någonting mycket enkelt
och lättfattligt; hon vill jaga bort
människan. Varför hon vill jaga bort henne
är inte lika enkelt och lättfattligt. Men hon
grubblar allra minst över den saken.
Hon grubblar inte alls. Hon bara söker,
söker och söker. Söker vad som helst,