Sida 125

blir dunkelrött. Båda stirra de mot solen.
Båda tiga. Allt är tyst.

Slår så hotellets fasadur sju mjukt
klingande slag. Strax drilla ilsket de
små klockorna i Atlantics korridorer.
Det är dags att tära den brända steken.
Kanaljen reser sig ljudlöst, han står ett
ögonblick stilla framför Brenner, böjer
ett grand sitt huvud, säger vänligt: Tack,
tack. Tack för i afton. God natt.

Han går med långa tysta steg bort
över sanden.

Brenner skriver i dagboken: Nu vet
jag, hur det känns att vara löjlig. Vidare
skriver hon:

Jag önskar jag visste, vad blinkmåns