Sida 262

Främlingen åter visade sina tänder i
ett sorgmodigt grin. Han sa:

Kanske har ni fått den uppfattningen
att jag är feg? Den är i så fall riktig.
Jag blev erbarmligt rädd nyss, då jag
trodde att det var min hustru, som kom.
Ni förstår, min ställning är mycket
egendomlig. Min hustru vill att jag ska resa,
Men jag ska inte resa frivilligt. Det vore
ju också tämligen betydelselöst.
Eftersom ett halvt ord från henne själv skulle
sätta vingar under de här eljest något

tu-tunga fötterna. Nej. Herr Markurell
skall på sätt som honom bäst behagar
tvinga mig att resa. Varför? Helt enkelt
därför att herr Markurell på så sätt blir
- hur ska jag säga - engagerad i
saken.