Sida 271

I varje fall syntes han inte till. Och
tanken att den lysande horden samlats
för att hylla askungen föll pladask på
sin orimliga enfald. Icke ens som clown,
kringgycklad och utskrattad, skulle hon
väcka deras högförnäma
uppmärksamhet. Man tycktes knappt se henne. Hon
grinade skälmskt mot bekanta ansikten,
som svarade tomt och likgiltigt. Hon
skämdes. Hon kände sig som en
klumpig unge på barnbjudning, en truls, som
förgäves prålar med sin tokroliga
trulsighet för att på något sätt fängsla
kamraternas intresse. Förgäves! Icke ens
småbadianerna låtsades om henne.
Utsådda i stor myckenhet bland de äldre
buro de som vanligt småbadianens dräkt
- sitt brunbrända skinn och eljest just
ingenting. Deras likgiltighet grämde
henne. Den var förödmjukande. Hon