Sida 272

hade låtit dem föra ett farofyllt,
spännande och fritt liv bland dynerna, hon
hade matat dem, snutit dem, tvättat
deras nedgrisade små kroppar. Nu kände
de henne knappt. Hon muttrade: Husch
såna ungar! Jag tror, jag går!

Det trodde hon ingalunda. Hon skulle
inte ha gått ens om de bett henne gå.
Den dumma fantasien om avskedsfest
hade snabbt skingrats. En vida
betydelsefullare inbillning höll henne kvar.
Herr Markurell hade täckts kora henne
till sin dam för en timme eller två. Det
var sannolikt att hon aldrig mer skulle
återse herr Markurell. En skolflicka i
första förälskelsen kan icke trognare,
tåligare och mer orofyllt undergiven
vänta på sin gymnasist. Han lät henne
vänta. Hon stod där mittpå golvet, trög