Sida 273

och trulig. Plötsligt varsnade hon Lunsen,
som stod stödd mot en av salens bortre
pelare - händerna i byxfickorna, det
runda ansiktet blossande och svettigt.
Långsamt lossnade han från pelaren och
vaggade sävligt emot henne. Rädsla och
förbittring grep henne. Skulle denne
trogne riddare av den Tråkiga skepnaden
hänga sig på henne? Hon tänkte:
Sannerligen! jag sticker honom med en nål
i gumpen! Det är ofint men verksamt.

Hon behövde inte använda våld.
Hennes min tör ha talat rent språk. Den fete
ynglingen muttrade: Jag tänker inte
besvära! Men varför står Lotten här och
fånar? Där borta är bordet, som
Markurell vikt. Alldeles vid estraden. Så att
nog blir Lotten begapad ...