Sida 274

Hon sken upp, missmodet vek. Hon
såg sig åter käckt omkring, grinade och
mös. Ingen besvarade hennes blickar.
Men när hon nu gick fram till bordet vid
estraden - det enda, som saknade
blommor - märkte hon fuller väl att folk
förstulet iakttog henne. Det oroade henne
mycket och roade henne mer. På
bordet vid estraden låg mycket riktigt en
lapp med Markurells namn. Hjärtat fick
frid. Fest eller gyckel - i varje fall
skulle han komma. Allt annat blev
betydelselöst. Hon muttrade: Tur för
Kanaljen att han kommer, si! Eljest hade
jag blivit ond, si! Man låter inte en
dam vänta.

I detsamma gjorde hon ännu en
upptäckt. Vid ett bord några meter
därifrån satt Främlingen och tvillingarna.