Sida 276

vände sig bort. Främlingen ryckte på
axlarna och log, han mumlade en smula
förläget: Så ni prata! Skvallra? Kanske
skvallra ni mer än jag! Hon förstod inte
vad de menade men kände maskopi i
luften. Hon såg sig sökande omkring och
yttrade med en viss stolthet: Har ni sett
till herr Markurell? Jag har stämt möte
med honom här.

Stämt möte med herr Markurell! Hon
tyckte själv att det lät som skryt.
Främlingen svarade tveksamt, eller obehagligt
berörd: Markurell? Jag har inte sett
honom. Tror ni verkligen att han kommer?

I svaret låg onekligen en vag
förolämpning. Eller också gömde det en
hemlighet. Den blev inte gammal.
Luciechen utbrast förtrytsamt: Lotten är dum!