Sida 289

Applåden brast loss, tvärtystnade. Han
dök! Han slog tre volter i luften och
kom ned på fötterna. Genast började han
trampa med krokiga knän, han fräste
och spottade ut inbillade kallsupar, han
strök tillbaka håret, han vinkade, skrek:
Stenar! Stenar! Till mig! Hitåt! Stenar!
Stenar! Mera stenar!... Och se: Från
takläktaren där picoolos dolts bak
pelarna, regnade vita celluloidbollar över
hans svarta huvud! Han fångade dem
med händerna, med mun, han bollade,
dansade, voltigerade i en skur av vita
bollar. Ingen människa med en gnista
fantasi kunde misstaga sig! Han
imiterade sommarens och plagens berömda
och beundrade galanummer: Lotten
Brenner på Sälklippan! Stenar hitåt! Giv
mig stenar! Stenar! Mera stenar!...