Sida 290

Applåderna exploderade. Blommor
kastades från borden. De kastades icke
över honom, som i en sista volt flåsande
studsat ned på estraden. De kastades,
icke över honom, icke över kopian. De
kastades över originalet Lotten Brenner.

Musiken tystnade, numret var slut.
Däremot icke spänningen. Tvärtom, den
stegrades. Svartingen satt kvar på golvet,
gned sina lemmar och grinade rött och
vitt. Spänningen hos badianerna
stegrades oerhört. Nu först kunde man
förstå deras underbara och frånstötande
likgiltighet vid Brenners ankomst. En
nödåtgärd, ett olidligt tvång för att icke
de små tungorna på några röda
sekunder skulle ha avslöjat alla märkliga
hemligheter. Nu förstår man Lissilussis
stränga krav på tystlåtenhet: Inte tala