Sida 180

fåfänglighet. Under storhetstiden skriver
hon gång efter annan: Husch, vad jag är
omtyckt. Hon tycks ha känt ett starkt
behov av att fastslå faktum. Troligen såg
hon tillräckligt många sura, hånfulla och
elaka ansikten för att betvivla dess
sanning.

I varje fall såg hon trusserulten. Han
förföljde henne. Hon hade känt välvilja
för den fule pojken: den förvandlades
till obehag. Han var alldeles för lik
henne själv. Man reser inte till
Främmande kust för att möta sin likaste
like. Han lurade på henne i parken, på
stranden, lite varstans. Hon gjorde sig
blind och döv för hans buttra hälsning.
Hon tänkte: Du vill tråka ut mig, min
gosse, men vill jag bli uttråkad, så kan
jag göra det själv. Till sist mötte hon