Sida 200

von Hancken känner det där. Han är
ung och erfaren, kan man säga. Fula
människor bli skarpsynta. Ingen bryr sig
om att blända dem.

Han reste sig, stödde armbågarna mot
hällen, höll det tjocka huvudet mellan
händerna, ett klot fyllt av besvikelsens
tunga visdom. Snart började likvisst det
buttra trynet mysa, ty sorgen var delad.
Han körde plötsligt sitt tjocka pekfinger
i Brenners sida, sa:

Pip mamsell! Låt oss ta ett exempel.
Om Lotten bleve kär i Luns von
Hancken? Hi, hi, tänk det! Ginge hon
då med sin sorg till vackre Johan? Förr
i graven! Men vore hon kär i Johan,
ginge hon kanske till Luns von Hancken?
Ser så ut. Lotten säger ingenting men