Sida 300

dagarna syndat på nåden och ödslat med
sina fattiga krafter. Alltså gjorde han
klokast i att avstå från fortsättningen.
Han kunde göra det med gott samvete,
eftersom hans kära hustru återtagit sina
moderliga plikter. Lissilussi var i gott, i
bästa förvar.

Detta raljanta avsked och ursäkt var i
och för sig inte anmärkningsvärt.
Emellertid betraktade han icke Brenner -
som ursäkten gällde - utan stadigt och
oavvänt Markurell. De påsiga ögonlocken
drogos då och då ned som hinnan på
fågelögon. Detta egendomliga blottande
och döljande av de hett lysande
ögongloberna påminde om en blinkfyr.
Möjligen ville han fästa den andres
uppmärksamhet. I så fall misslyckades han.
Markurell syntes helt och hållet fängslad