Sida 302

Han höjde huvudet, fäste blicken
stadigt vid den breda matta, som ledde till
utgången. Knyckigt men med något så
när fasta steg och med bekymmerslös
uppsyn skred han fram bland
badianerna, som gåvo honom smygblickar.
Plötsligt steg en dam upp och bjöd
honom armen. Han stannade och
betraktade henne en smula högdraget förvånad.
(Hon var en av festens värdinnor -
samma dam, som Kanaljen påtvingat
mjölkglaset, för resten en av hans
närmaste vänner.) Främlingens högdragna
min löstes i ett tacksamt maliciöst
leende. Han bugade sirligt och djupt,
avböjande. Åter tog han sikte på mattan
och fortsatte sin vandring under en
skrällande glädjemarsch.

Brenner såg på sin granne. Han