Sida 313

med Lissilussi i spetsen. Stämningen
stillnade. Mänskligt att döma var den
märkliga festens kulmen långt
överskriden, en slapp final återstod. Tvärtom!
Kulmen nåddes först nu - först nu
föddes den förut omtalade egendomliga
dansen. Detta psykofysiska fenomen
visade sina första ansatser hos Johan
Markurell. Han fattades av en plötslig oro,
han grep Brenner i armen, men drog
åter tillbaka handen. Han mumlade: Vet
ni vad - nu kommer någonting mycket

obehagligt - jag är viss om det -
uppriktigt sagt - uppriktigt - jag vet inte
rätt, vad jag bör göra - jag önskar jag
hade svartingens karlatag...

Musiken hade åter spelat upp; ännu
stod dock dansestraden tom. Fram mot